dfimi.blogg.se

Ibland krävs det så lite för att livet ska kännas rätt bra. Efter helgens all ångest och ilska känns det som om jag fått en rejäl urladdning. Allt som låg lagrat i kroppen som obehag och spänningar fick utlopp och det känns lite lättare att andas idag. Ni vet, som när det ligger åska i luften, den där tunga täta luften som lägger sig som ett grått lager över hela omgivningen, och sen när regnet väl kommer och drar förbi så lättar allt och det känns friskt och nytt. Precis så.

Jag är en person som ställer höga krav på mig själv. Vilket ger en enorm press att leva upp till mina egna förväntningar. Det innebär även en känsla av misslyckande som ständigt ligger på lur. Jag var ruggigt nervös över min "enda" chans att filma Bodyattacklicensen i fredags, men efter onsdagens försök hade jag plockat ner ambitionsnivån lite och mitt fokus låg på att behålla lugnet. Något jag lyckades med till en början, jag skakade inte det minsta, andades djupare och pratade mer energisnålt. Efter låt fem var jag mer än död och sen missade jag lite på koreografin i låt sex. Efter det kändes det som att jag tappade allt. Fokus försvann och jag gjorde fel på fel. Sista låtarna önskade jag bara att det skulle vara över. Kände mig enormt besviken efteråt, men nu när jag till slut tvingat mig själv att titta lite på videon inser jag att det inte är riktigt så illa som jag trodde. Har dock ägnat åtskilliga timmar åt att försöka konvertera till ett accepterat format, något som tyvärr inte verkar gå då filmen har för dålig kvalitet i orginalfilen. Har fått ytterligare två veckor på mig och funderar nu på att filma ytterligare en film för att kanske känna mig lite mer nöjd. Dessa extra 14 dagar ger mig lite mer lugn efter förra veckans stress.

 

Stress och fysisk stress (inget påverkar mig mer än när kroppen inte orkar det jag vill) lägger sig ofta som ångest i min kropp. Jag mår illa, och det liksom kliar under huden, speciellt i händerna. Att prata om psykisk ohälsa är ju lite tabu, och jag funderade först på hur mycket jag skulle skriva om detta. Men vad tusan, alla har vi ju våra spöken, eller hur? Lördagen var inte en bra dag. Jag var alldeles för trött och ville helst spendera dagen under mitt varma täcke. Men jag gjorde ett ryck i tvättstugan, och sen åkte jag till jobbet för att umgås lite med bästa Veronica (jag har turen att ha jordens bästa klubbchef) innan det var dags att åka in till stan och möta upp resten av Flex på årets klubbfest. Jag har inte riktigt bestämt mig för vad som kan sägas om eventet än, mer än att middagen var minst sagt intressant. Ångesten fanns redan där innan kvällen, men det blev inte precis bättre. Och resten av kvällen kände jag det som att jag helst ville krypa ur mitt eget skinn, och i princip väntade jag bara på att alla organiserade händelser skulle vara över så jag fick åka hem. Kvällen resulterade i en hel del irritation som sen har växt sig större och större under de följande dagarna.  Igår kände jag mig som ett litet envist barn som håller fast vid att det blivit orättvist behandlat, och tröttnade nästan på mig själv. Men idag börjar äntligen känslorna lugna ner sig lite. Och efter stormen känns det som att jag hittat in i ett nytt lugn. Jag är fortfarande besviken och känner att vissa förtroenden kommer nog behöva tid för att lagas. 

 

Och ibland tror jag att vi måste låta känslorna få utlopp, ilska är ett utmärkt sätt. Så länge vi till slut kommer ut på andra sidan, lite lättare än innan. 

 

En söndag med fina extrafamiljen (jag inser att den anledning till att min extrafamilj är så viktig är samma som varför jag blev så besviken), en måndag av jobb, en tisdag med ett par lediga timmar mitt på dagen som innebar att jag hann med en lunch hemma och ett besök av mamma som inte varit här på länge, och sen en inställd klass på eftermiddagen så jag hann med lite shopping. Allt detta gav mig ny energi att ta mig an livet. En ny gnista. 

 

Jag unnade mig frukost till middag och började genast friska upp minnet genom att läsa boken om näringslära jag precis köpte. Lyssnade på nya låtar på spotify och funderar på om jag inte ska förnya spinningklasserna de här två sista veckorna. 

 

 

 

 

Idag har jag sett till att ha en ledig kväll. Det behövdes för att kunna förbereda mig i lugn och ro, och ge kroppen (och huvudet) de bästa förutsättningarna inför filmningen imorgon!

 

Det var en skön stämning idag på mina morgon- och lunchklasser, fina deltagare som kämpade hårt. Och jag vet att jag gör skillnad där, även om mina klasser är långt ifrån fulla. Mellan klasserna fick jag hänga med min fina norrländska vän. Som jag kommer sakna våra torsdagar när höstschemat tar slut!

 

Det tog som vanligt alldeles för lång tid att ta sig hem, men kring fyratiden hade jag handlat för middagen och klev in genom ytterdörren. Betydligt tidigare än de fem timmar senare det blivit om jag jobbar ikväll. Jag hann krypa ner under täcket en stund och ge kroppen precis vad den behövde. Kvällen har sen spenderats framför datorn och filmen från igår, och med energiuppladdning i form av mat! Gjorde nåt slags tappert försök att kolhydratladda med potatis och riskakor! (Att kolhydratladda är inte det lättaste när man varken äter gluten eller socker..) 

 

 

Klippen från igår har jag tittat på två gånger. Första gången bara för att njuta av hur mycket bättre det ser ut på film än i mitt huvud! Jag kan inte låta bli att tänka, är det där verkligen jag? 

Jag inser att allt det där jag inte tycker att jag hinner säga hade varit totalt överflödigt, och det jag måste jobba mest på imorgon är att skapa fitness magic!

 

Andra gången jag såg filmen skrev jag en självutvärdering. Jag vet hur lätt det är att vara självkritisk! Så därför noterade jag endast ett fåtal saker jag ska fokusera på att göra bättre. Kan hända att det blir en tejpbit på ryggen för att påminna om hållningen, och av någon anledning sticker höger tumme ut hela tiden! Att hålla ryggen rak i mina steptouch och vara noga med att visa alternativen ofta. Att anpassa mig efter klassen istället för att visa att jag orkar.

 

Utöver det skrev jag ner precis allt jag gjorde bra! Coachingen var kort och tydlig, jag har hög energinivå och på slutet av klassen (när jag vet att jag inte filmar för licens längre..) är glädjen påtaglig! Just det är något jag ska fokusera på imorgon! Att le mer, visa glädjen. Jag har till och med uppmanat mig själv att plocka NER nivån lite, knäna kan stanna i midjehöjd i låt två, de måste inte ända upp till bröstkorgen! Allt för att orka hålla god teknik genom hela klassen och inte ta slut efter fyra låtar. 

 

 

Ibland måste man helt enkelt ge sig själv en klapp på axeln för att man är grym. Den känslan tänker jag nu ta med mig ner i sängen, och ge mig själv de bästa förutsättningarna genom tillräckligt många timmars sömn. 

 

Håll en tumme för mig imorgon?

 

Ibland går saker inte som man har tänkt sig. Idag var en sådan dag. Jag hade bara sovit ett fåtal timmar när klockan ringde klockan fem imorse, och när jag kom hem efter morgonspinningen kunde jag inte somna. Plågade mig själv med två timmars nästansömn fylld av drömmar om den ena och den andra katastrofen. 

 

Koreografin ville inte fastna och coachningen jag försökte skriva manus för kändes krystad. Kroppen reagerar just nu med smärta (framförallt i svanskotan/ländryggen) och utöver det har jag dragits med ett illamående. Jag var med andra ord inte på topp när jag framåt halv fyra begav mig mot anläggningen.

 

På tå röjde jag omkring i salen, testade mic, volym, mjukade upp skorna etc. Med 20 minuter till klass dyker äntligen Therese upp med videokameran! Vi riggar upp stativet och ser till att vi vet hur vi sätter igång en inspelning. Fokus på kameravinklar och hur jag ska hantera gruppen för att alltid synas under låtarna på golvet. Allt sånt där som behöver göras. (Nästan allt...) När det började närma sig samlades så många som åtta deltagare, precis lagom antal för att filma licensvideo i en så pass liten sal. Jag visade de övningar jag tänkt, gav instruktioner kring hur vi skulle förhålla oss till kameran för att jag alltid skulle synas och bad Merja (som dagen till ära agerade kameraman) trycka på REC. 

 

Min introduktion till klassen gick inte riktigt enligt manus, men jag fick till slutklämmen som jag ville. Och när jag väl tryckte på play och musiken gick igång släppte nervositeten. Jag hade flera vänner där, och det kändes bra med ansikten på golvet fyllda av värme. Armarna skakade en aning i första låten, och följande tre låtar handlade mest om överlevnad. Herregud så jobbigt det var. Kroppen är långt ifrån på topp och jag hörde inte mig själv i headsetet så jag tog i ordentligt för att höras. När låt fyra var över och jag äntligen hade 45 sekunder på mig att andas ser jag hur Merja börjar grimarsera. Efter 15 evighetslånga sekunder ser hon upp på mig och säger "jag är ledsen, minneskortet är fullt..."

 

Första tanken var damage control. Att tömma minneskortet och ändå lyckas filma resten, för att ha en video att skicka in i värsta fall. Att börja om så långt in i passet fanns inte på kartan.. Kamerastrulet drog dock ut på tiden, vi lyckades till slut radera filerna på kortet, men då hade pausen varat så länge att det inte längre var någon idé. Jag skulle aldrig lyckas ta mig upp till samma energinivå igen, och det skulle ändå inte bli en film att skicka in. Tillsammans med Merja (tack för ditt stöd!) tog jag beslutet att korta av klassen. Och plocka ner intensiteten för att spara på kroppen. Tre låtar plockades bort och jag repade in de sista låtarna jag var osäker på. Kameran fick rulla för att ge mig ett material att titta igenom till på fredag, men alltså ingen licensvideo filmad.

 

 

Jag är ändå glad över det stöd jag hade från kollegor,  vänner och deltagare som var där. Jag hittade ett bra flow till de sista låtarna, och det kändes skönt att höra att det varken syntes eller hördes hur fruktansvärt trött jag var. Jag fick några aha-upplevelser, och ska försöka lägga om coachningen en liten aning till på fredag. Jag ska försöka fokusera på att andas och använda så lite energi som möjligt istället för att stressa upp mig och skrika mig igenom instruktionerna. Långsammare men tydligare coachning, inget onödigt. Tydligen gick det bra idag när jag inte pratade så mycket, nästa gång ska det dock vara mer genomtänkt och mindre bero på att jag inte orkade både andas och prata! 

 

Nu är det nya tag som gäller. Förhoppningsvis får vi till lika många deltagare och samma energi på fredag. Då jäklar ska jag sätta den här filmen så jag har ett material att skicka in till Les Mills. Det börjar närma sig deadline och det här med att vara ute i sista sekunden är ju tyvärr min grej. Bäst under press... Oftast går det ju rätt bra till slut!

 

 

En av de största anledningarna till att jag valt att (framöver) inte arbeta som egenföretagare/kringresande instruktör är att få lite stabilitet i tillvaron. Jag träffar ständigt nya människor i mitt yrke, och jag ger väldigt mycket av mig själv till dessa människor. De får min uppmärksamhet och min energi. Vilket oftast ger otroligt mycket tillbaka! Men.. en PT-tjänst på ett gym ger något annat. Kollegor. Personer som finns där varje dag, som är "på samma sida" som jag. Personer att dela sin arbetsdag med. Och jag äter tusen gånger hellre min matlåda sittandes på receptionsdisken, där jag får svara på frågor, ta betalt och dela ut solpoletter, fast jag egentligen inte ens jobbar i receptionen, än ensam på en bänk i ett omklädningsrum eller på tunnelbanan på väg mellan jobb.

Dessa kollegor består av andra Personliga tränare, receptionspersonal och instruktörer som håller klasser på samma anläggning som jag jobbar på. Och jag har turen att ha några fantastiska människor bland dessa kollegor. De som ger mig en varm kram när jag är så trött att jag inte orkar stå upp. De som förstår när jag måste avboka mina kunder en kväll för att jag inte har mer energi att ge till någon annan än mig själv. De som uppmanar mig att vara försiktig och ta hand om mig själv. De som är precis som jag. 

 

Just nu har jag fått ta ett par steg tillbaka. Släppa varenda litet prestationskrav och bara ge kroppen precis det den behöver. Att inte ta på mig mer jobb än absolut nödvändigt och att faktiskt erkänna mig svag och be om hjälp. Imorse innebar det en sovmorgon och frukost sittande vid köksbordet. Telefonen ringde ungefär en halvtimme innan jag skulle ge mig av mot lunchklassen och först tänkte jag inte svara (första tanken är alltid att någon behöver hjälp med en klass, och jag är urusel på att säga nej). 

 

Jag är dock glad att jag svarade! Dagens guldstjärna går till Camilla, instruktörskollega på Flex Hagsätra. Hon ringde för att berätta att hon blivit godkänd på sin licensvideo (stort grattis till henne, jag vet att hon har kämpat hårt!). Hon ville bara säga att jag inte alls behöver vara perfekt på min video, uppmanade mig att slappna av och se till att ha roligt! Det faktum att hon tog sig tid till ett telefonsamtal, bara för att lugna och peppa mig inför min licensvideofilmning imorgon värmde ett just nu rätt kallt instruktörshjärta! Tack fina du för det bästa telefonsamtalet på länge! (Möjligen med undantag för det med vänliga Linnéa på Les Mills som bad mig vänta ett ögonblick och sen återkom med beskedet att de kunde göra ett undantag från att skicka in läkarintyg, jag fick avboka min kvartalsutbildning ändå eftersom hon inte tyckte att jag behövde mer stress just nu!)

 

Att vi sen slog deltagarrekord på lunchgympan, att jag hann hem och vila lite på lunchen, och det blev en no shows på eftermiddagsklassen så jag därmed hann hem och titta på releasevideon i lugn och ro var bara bonus. Trädet som står på Valhallavägen gav mig energi alla fyra gånger jag gick förbi det idag. Och jag släppte taget om negativa tankar som drar mig neråt. Det finns ingen anledning att lägga tid på det som suger ut min energi. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Men den dagen leendet inte kommer, när de frustrerade tårarna som lurar i ögonvrån när man kämpar in i det sista istället rinner över när timern piper?

Om vi tar med oss den där inställningen ut från klassen? - Att bita ihop och fortsätta när kroppen skriker nej.. Eftersom "we love it".. Och för att det är enda sättet att känna sig stolt och nöjd med sin insats? Jag tror inte att jag är ensam, men jag vet att i alla fall jag är expert på att bita ihop lite för länge. 

Och till slut säger inte kroppen bara nej längre. Den lägger sig ner på golvet och skriker rakt ut. Jag har ignorerar tecknen så länge.. Men efter en vecka utan sömn, med halsont och en tendens att ta på mig lite för mycket, kom kulmen när jag hoppade in och tog stängningen på gymmet igår för att hjälpa en kollega som blev akut sjuk igårkväll (men genom att hjälpa andra när de behöver mig vet jag att de finns där när jag behöver!).

En och annan analyserande tanke på förr och framtiden skickade mig över kanten. Efter en förmiddag på World Class Nacka (och mysigt häng med bästa Johanna) fann jag mig själv på gränsen till tårar hela vägen ut till Hagsätra. Tunnelbanefärden var en prövning och hade jag inte haft chefens nycklar hade jag vänt halvvägs dit. Att sätta sig ner med nya kunder/medlemmar fanns inte ett uns energi kvar för. Att erbjuda min odelade uppmärksamhet, få dem att känna sig sedda och gärna få upp ögonen för fördelen med personlig träning kändes omöjligt när kroppen är helt slut. 

Så jag avbokade (bokade om) mina två bokningar och åkte hem. Mat, tv-serier och ett varmt täcke får ersätta kvällens jobb. En liten rensning i jobbschemat framöver och ett aningen lättare andetag. Jag har en bra bit kvar innan kroppen är på banan igen. Det räcker inte med en ledig kväll för att återhämta mig. Men det är i alla fall ett litet steg i rätt riktning..

Don't be stupid! Om det inte gäller mjölksyra eller burpees, lyssna på kroppen när den säger nej. 

Ibland blir jag så trött när jag inser att en funktion finns där ute, men att jag inte vetat om den. Men det finns så mycket teknik att hålla koll på. 

Det allra senaste insåg jag på gymmet häromdagen.. Spotify har en crossover/fade-funktion. Jag kommer alltså aldrig mer behöva välja mellan ett par timmar framför mixprogrammet eller spela en playlist med gaps på mina klasser! 

Tänk om jag vetat detta tidigare?! Men

från och med nu kommer den funktionen användas flitigt!

Vad gör du när du känner sjukt omotiverad, trött och illamående en ledig onsdagkväll?

 

Kylan, regnet och det kompakta mörkret tär på mina krafter just nu. Det var en orolig kropp som vridit sig många varv i soffan när jag tog ett impulsivt beslut.