Cooler than ice, flyer than wind, hotter than fire.
Jag är i alla lägen en känslomänniska. Och den här hösten har varit påfrestande. Ja, jag har valt mitt yrke helt på egen hand. Jag har valt den här banan, valt att testa, och offra lite inkomst ett tag för att jobba in mig. Men det är ansträngande att inte ha en hållbar ekonomi.. Trots att jag alltid sagt att pengar inte gör mig lyckligare, så påverkar det med. Jag är uppväxt med värderingar där lycka kommer av andra saker än pengar. Men.. det underlättar förstås vardagen.
Tillsammans med lite skador, envisa förkylningar och lite för många sömnlösa nätter sätter sig allt det här på humöret. Och jag har en tendens att snöa ner mig i negativa spiraler. Till slut känns det som att jag sitter fast.
Och de här känslorna då? De styr mitt liv lite för ofta. En negativ kommentar (eller kritik som inte är helt konstruktiv) kan slå undan hela självkänslan. Ett uteblivet sms innebär så mycket mer än vad som är rationellt. Och jag har svårt att skilja på mina "överdrivna" känslor och verkligheten. Detta innebär även att jag har svårt att lita på mina egna reaktioner när jag blir illa behandlad. Jag måste alltid få bekräftat från någon annan att jag har rätt att bli upprörd innan det känns riktigt. Det leder till att jag håller tyst om saker som jag egentligen stör mig på, och tillslut hamnar jag i dessa negativa spiraler där nya känslor blandas med allt det där jag aldrig talat högt om.
Då är det bra att jag har vänner som är raka motsatsen till mig. Att få en "verbal bitch slap" är precis vad jag behöver i det läget! Och jag älskar att jag har vänner som vågar sätta mig på plats.
För egentligen är det ju inte så himla illa? Jag älskar mina deltagare på klasserna. Jag vet att de uppskattar mina klasser, vilken kritik som än dyker upp. De kommer tillbaka vecka efter vecka. Jag älskar att utbilda folk, att lära dem hur de ska ta hand om sina kroppar för att hålla länge. Att få tala om för en ung tjej att hon är så mycket starkare än hon tror, och se hur hon är nära tårarna. (och förstå precis vad hon känner.) Att få ett mail där en kund berättar om träningsvärken hon har efter mitt pass, och ett "tack för att du hjälper mig att så sakterligen hitta tillbaks till träningsglädjen igen!" är värt varenda timme på tunnelbanan, varenda sömnlös minut.
Jag har fina vänner och en familj som alltid står bakom mig. En extrafamilj med en fantastisk liten tjej som betyder allt för mig. Fina kollegor som jag skrattar mig igenom arbetskvällar med. Idag älskar jag livet. Känslomänniska som jag är. Toppar och dalar. Svart eller vitt. Hos mig finns inget mellanläge, ingen gråzon.
Jag vet vilka svagheter jag har. Vad jag behöver jobba på. Igår fick jag frågan om jag inte "skapar obalansen själv?" Och det fick mig att tänka. Hur mycket är yttre omständigheter? Hur mycket är jag själv och mina egna tankar? Hur ofta väljer jag negativa tankar istället för den positiva vägen? Och behöver jag kanske göra det ibland för att plocka ner mig själv från den höga vågen som rusar i kroppen då och då? Skapar jag egentligen en obalans, eller en balans? Kanske finns det inte något mellanläge. Kanske är balansen att ha lika mycket högt som lågt?
Samtidigt som känslorna ibland kommer i vägen är det dem som gör mig till den jag är. Kanske ska jag lära mig njuta av kicken istället?
