dfimi.blogg.se

Jag har förmånen att få jobba med något jag älskar. Och även om jag i vissa stressiga perioder nästan glömmer bort det så påminns jag ofta om precis varför jag bestämde mig för att säga upp mig från det där jobbet i finansbranschen och hoppa på ett gäng utbildningar för att hamna där jag är idag (och dit jag är på väg imorgon..) Så när jag ägnar söndagen, ofta min enda lediga dag i veckan, åt att ledigdagsjobba.. då behöver jag minnas.

 

Idag jobbar jag med att leta julmusik som var önskemålet för terminens sista cirkelträning imorgon. Och med att förbereda morgondagens hinderbana som ska få avsluta terminens "funktionell träning" på måndagslunchen. Vad är bättre än att testa den styrka/rörlighet/smidighet och funktionalitet vi ägnat hela terminen åt att bygga upp "på riktigt" som avslutning. Och nästa termin kommer jag tillbaka som en ännu bättre instruktör, för vi lär oss ständigt nya saker. Och alla mina kunskaper jag samlar på mig tar jag med mig in i den där salen och de gör mig till den instruktör jag är.

 

Jag har varit dålig på att ta emot kritik den senaste tiden. Även om jag alltid vill veta vad jag kan förbättra så blir det svårt för mig att ta emot kritik (och att ändra på mitt sätt) om jag inte får en chans att förklara syftet med vad jag gör, hur jag gör det. Och om jag inte får veta varför jag ombeds göra på ett visst sätt, så är det i princip omöjligt för mig att hitta ett sätt. Det fina med kritik är att om man bara ber om att få veta mer, om man visar att man lyssnar, men ställer rätt frågor, så kan vi alltid hitta en medelväg. Om några vill ha mattor för att det är svårt att hitta in i stretchen stående eftersom de har problem med balansen, ja då kan vi hitta ett sätt som fungerar för oss alla. Men om desamma bara meddelar att vi vill ha tillbaka mattorna, så blir det svårt för mig som instruktör att hitta en väg. Speciellt som jag eventuellt skulle ta bort andra delar som samma personer anser viktiga i passet just för att få in mattorna. 

 

Och när jag meddelar klassen att jag ska ha en liten "svank-skola" med en deltagare efter klassen och om någon mer vill lyssna är den välkommen att stanna, och jag får med mig nästan allihopa. Och jag får utbilda, och dela med mig av mina kunskaper, så att de får större medvedenhet om sina egna kroppar, och kan ta med sig den informationen vidare, och kanske kanske när de får den där trötta känslan i ländryggen minns de mina teckningar där på gymgolvet? 

 

Det är därför jag älskar det.