Don't be stupid!
Jag säger det på så många av mina klasser just nu.. "När kroppen säger Nej! Då svarar vi: I. Don't. Care! (We love it!)" och just där och då känns det rätt. I början av en BodyAttack (där textraden kommer ifrån) för att komma in i rätt attack-mode. Eller när mina tappra deltagare kämpar sig genom de sista fyra gånger 20 sekunder Burpees det sista de gör på min X-fit Express. "Jag vet att det gör ont, men ge inte upp!" skriker jag när vi närmar oss slutet. "Jag vet att du hatar mig just nu, men gör dig själv stolt!" Och de klarar det, trots frustrerade tårar i ögonen avslutar de och spricker upp i ett stort leende. Och vi har lyckats tillsammans.
Men den dagen leendet inte kommer, när de frustrerade tårarna som lurar i ögonvrån när man kämpar in i det sista istället rinner över när timern piper?
Om vi tar med oss den där inställningen ut från klassen? - Att bita ihop och fortsätta när kroppen skriker nej.. Eftersom "we love it".. Och för att det är enda sättet att känna sig stolt och nöjd med sin insats? Jag tror inte att jag är ensam, men jag vet att i alla fall jag är expert på att bita ihop lite för länge.
Och till slut säger inte kroppen bara nej längre. Den lägger sig ner på golvet och skriker rakt ut. Jag har ignorerar tecknen så länge.. Men efter en vecka utan sömn, med halsont och en tendens att ta på mig lite för mycket, kom kulmen när jag hoppade in och tog stängningen på gymmet igår för att hjälpa en kollega som blev akut sjuk igårkväll (men genom att hjälpa andra när de behöver mig vet jag att de finns där när jag behöver!).
En och annan analyserande tanke på förr och framtiden skickade mig över kanten. Efter en förmiddag på World Class Nacka (och mysigt häng med bästa Johanna) fann jag mig själv på gränsen till tårar hela vägen ut till Hagsätra. Tunnelbanefärden var en prövning och hade jag inte haft chefens nycklar hade jag vänt halvvägs dit. Att sätta sig ner med nya kunder/medlemmar fanns inte ett uns energi kvar för. Att erbjuda min odelade uppmärksamhet, få dem att känna sig sedda och gärna få upp ögonen för fördelen med personlig träning kändes omöjligt när kroppen är helt slut.
Så jag avbokade (bokade om) mina två bokningar och åkte hem. Mat, tv-serier och ett varmt täcke får ersätta kvällens jobb. En liten rensning i jobbschemat framöver och ett aningen lättare andetag. Jag har en bra bit kvar innan kroppen är på banan igen. Det räcker inte med en ledig kväll för att återhämta mig. Men det är i alla fall ett litet steg i rätt riktning..
Don't be stupid! Om det inte gäller mjölksyra eller burpees, lyssna på kroppen när den säger nej.
