dfimi.blogg.se

Ibland går saker inte som man har tänkt sig. Idag var en sådan dag. Jag hade bara sovit ett fåtal timmar när klockan ringde klockan fem imorse, och när jag kom hem efter morgonspinningen kunde jag inte somna. Plågade mig själv med två timmars nästansömn fylld av drömmar om den ena och den andra katastrofen. 

 

Koreografin ville inte fastna och coachningen jag försökte skriva manus för kändes krystad. Kroppen reagerar just nu med smärta (framförallt i svanskotan/ländryggen) och utöver det har jag dragits med ett illamående. Jag var med andra ord inte på topp när jag framåt halv fyra begav mig mot anläggningen.

 

På tå röjde jag omkring i salen, testade mic, volym, mjukade upp skorna etc. Med 20 minuter till klass dyker äntligen Therese upp med videokameran! Vi riggar upp stativet och ser till att vi vet hur vi sätter igång en inspelning. Fokus på kameravinklar och hur jag ska hantera gruppen för att alltid synas under låtarna på golvet. Allt sånt där som behöver göras. (Nästan allt...) När det började närma sig samlades så många som åtta deltagare, precis lagom antal för att filma licensvideo i en så pass liten sal. Jag visade de övningar jag tänkt, gav instruktioner kring hur vi skulle förhålla oss till kameran för att jag alltid skulle synas och bad Merja (som dagen till ära agerade kameraman) trycka på REC. 

 

Min introduktion till klassen gick inte riktigt enligt manus, men jag fick till slutklämmen som jag ville. Och när jag väl tryckte på play och musiken gick igång släppte nervositeten. Jag hade flera vänner där, och det kändes bra med ansikten på golvet fyllda av värme. Armarna skakade en aning i första låten, och följande tre låtar handlade mest om överlevnad. Herregud så jobbigt det var. Kroppen är långt ifrån på topp och jag hörde inte mig själv i headsetet så jag tog i ordentligt för att höras. När låt fyra var över och jag äntligen hade 45 sekunder på mig att andas ser jag hur Merja börjar grimarsera. Efter 15 evighetslånga sekunder ser hon upp på mig och säger "jag är ledsen, minneskortet är fullt..."

 

Första tanken var damage control. Att tömma minneskortet och ändå lyckas filma resten, för att ha en video att skicka in i värsta fall. Att börja om så långt in i passet fanns inte på kartan.. Kamerastrulet drog dock ut på tiden, vi lyckades till slut radera filerna på kortet, men då hade pausen varat så länge att det inte längre var någon idé. Jag skulle aldrig lyckas ta mig upp till samma energinivå igen, och det skulle ändå inte bli en film att skicka in. Tillsammans med Merja (tack för ditt stöd!) tog jag beslutet att korta av klassen. Och plocka ner intensiteten för att spara på kroppen. Tre låtar plockades bort och jag repade in de sista låtarna jag var osäker på. Kameran fick rulla för att ge mig ett material att titta igenom till på fredag, men alltså ingen licensvideo filmad.

 

 

Jag är ändå glad över det stöd jag hade från kollegor,  vänner och deltagare som var där. Jag hittade ett bra flow till de sista låtarna, och det kändes skönt att höra att det varken syntes eller hördes hur fruktansvärt trött jag var. Jag fick några aha-upplevelser, och ska försöka lägga om coachningen en liten aning till på fredag. Jag ska försöka fokusera på att andas och använda så lite energi som möjligt istället för att stressa upp mig och skrika mig igenom instruktionerna. Långsammare men tydligare coachning, inget onödigt. Tydligen gick det bra idag när jag inte pratade så mycket, nästa gång ska det dock vara mer genomtänkt och mindre bero på att jag inte orkade både andas och prata! 

 

Nu är det nya tag som gäller. Förhoppningsvis får vi till lika många deltagare och samma energi på fredag. Då jäklar ska jag sätta den här filmen så jag har ett material att skicka in till Les Mills. Det börjar närma sig deadline och det här med att vara ute i sista sekunden är ju tyvärr min grej. Bäst under press... Oftast går det ju rätt bra till slut!