dfimi.blogg.se

Sakta men säkert börjar allting sjunka in. Jag sjunker inte längre. Några trevande simtag och jag är återigen på väg åt rätt håll. Är inte där än. Vid ytan. Än slår vågorna över ansiktet då och då. Men sakta sakta börjar tankarna ordna upp sig och sakta ner. När förändringar sker så fort att man får en chock får man låta det ta lite tid.

 

Och drömmen som jag haft, som jag trodde att jag var på väg mot, får stå tillbaka en stund. Dfimi finns kvar, men är inte längre prio ett. Vilket (efter ett par svängar av ångest, lycka, ånger och lättnad) känns bra. Det är inte rätt tid just nu. Och jag känner tillförsikt och litar på att livet kommer ordna sig till det bättre.

 

För är det något jag behöver efter dessa två ynka månader som "heltidsinstruktör" så är det att dra i bromsen en aning. Så många timmar som spenderas på tunnelbanor och tåg, så många nätter som spenderas sömnlösa med musiken som går runt i huvudet, så många tårar som fälls över det där jobbet som jag älskar så fantastiskt mycket. Det är långt ifrån en dans på rosor. Och när man egentligen borde längta efter att ta tag i saker, som att sätta ihop en spinningklass, öva BodyAttack eller slipa corekoreografin till perfektion, men istället vill kräkas av blotta tanken då är det något som är fel. Jag vet precis vad det är som är fel. Desperationen jag kände när jag insåg att jobbet på Karolinska inte skulle bli förlängt, tillsammans med ivern att få jobba "heltid" med min passion gjorde att jag tackade ja till i princip allt som erbjöds. Och jag har testat. Är det något jag är stolt över den här hösten är det att jag vågade kasta mig ut för stupet och se om jag landade på fötter. Och även om det inte var en stark och stabil landning var det i alla fall inget magplask. 

 

Jag vet att jag levererar bra kvalitet på de flesta klasser. Men jag är inte nöjd med bra. Jag vill leverera hundra procent, varje gång. Just därför är det nya jobbet mer än välkommet. Med en stabil punkt (most of the time..), färre timmar på tunnelbanan, mindre släpande av tunga väskor som förstör min rygg, en större ekonomisk trygghet, och förhoppningsvis en helare kropp som resultat.

 

Ibland måste man helt enkelt döda några drömmar för att hitta en balans. Man kan inte göra mer. Fokusera på det man verkligen vill och låta resten vara. Göra det man behöver för att må bra, just nu. Och inte alltid sträva så mycket framåt och uppåt. Och vissa drömmar kan få överleva, men skjutas på framtiden. Vissa frön kan få lite mer tid att gro.