Om fina kollegor i team Hägersten.
Jag är så fruktansvärt tacksam över att jag hamnat på just denna plats i livet. Jag ägnar dagarna åt att arbeta med något som jag fullkomligt älskar. Jag får så mycket tillbaka av de människor som jag träffar dagligen. Det kan vara allt från uppskattande kommentarer efter ett gruppträningspass, en aha-upplevelse hos en kund när de inser något nytt om kroppen, en PT-kund som har en dålig dag och kastar in handduken efter 35 minuter så vi spenderar sista halvtimmen åt att prata om livet, ett "du skulle bara veta vad min kropp värker idag!"-sms från en kund dagen efter att vi kört gärnet.
Eller av de fina människor jag har turen att få kalla mina kollegor! Vi måste nog ha världens bästa team! Jag tvekar inte en sekund på att vi alla skulle ställa upp för varandra om det behövdes. Och jag vet att jag alltid kan be om hjälp om det krävs. Om det så är att lösa en krissituation, en klass som behöver täckas, tips på övningar när fantasin brister, eller att få prata av sig om något som har hänt så vet jag att jag alltid kan vända mig till mina kollegor. Och det känns skönt att ha personer omkring sig hela dagarna som backar varandra till hundra procent!
Och kanske är det inte tur som har tagit mig hit. Kanske är det allt slit som äntligen ger någonting tillbaka? Alla platser jag har varit på, alla arbetsplatser som inte har passat mig, alla år som student, alla utbildningar och allt slit med att leva på studentinkomst. Kanske är det faktiskt jag som har tagit mig hit?
Ibland händer det oförutsedda saker som man inte alls har räknat med. Plötsligt står man med fyra minuter kvar till klasstart av en dubbelklass och får ett samtal som tvingar en att lämna jobbet och åka hem. Få andra jobb jag har haft har varit så beroende av att ha mig på plats som detta. När man står som instruktör och måste lämna två fulla klasser bara sådär känns det alltid som att man sviker sina deltagare. Även om man själv inte är mer än människa! När detta hände en kollega idag var det ingen tvekan om att vi skulle lösa situationen. Det ledde till att Amanda som var på plats fick hoppa in och köra Yoga, och jag fick fyra minuter på mig att ringa en samtal till en kund, leta fram torra kläder i skåpet, hugga tag i mobilen och springa in i salen. Nu råkar jag ju inte vara någon Afro-instruktör... och när jag nämnde stepbrädor såg deltagarna ut att vilja strypa mig. Så jag improviserade helt enkelt fram en svängig barfota-aerobics! Jag tackade gudarna för all aerobics jag har kört för ett par år sedan, och att det satt kvar nånstans i bakhuvudet. Det var kanske inte de mest innovativa stegen, eller smidigaste övergångarna mellan olika block.. Men deltagarna fick röra på sig, de fick dansa, de svettades och vi hade riktigt roligt där inne! Ibland blir det inte som man har tänkt sig, men vem säger att det inte kan bli riktigt bra ändå!
Idag har vi dessutom firat en födelsedag som sig bör! Med tårta, ljus, blommor, pysslade födelsedagskort och dikter på rim!
Det var en trött men glad tjej som landade på golvet när arbetsdagen var slut. Som tur var kunde jag ladda på med lite tårta så jag orkade resa mig upp och åka hem! Ser verkligen fram emot ett par lediga timmar imorgon och tänker utnyttja de väl till återhämtning, både fysisk och mental.
Ett bra steg till ett lyckligt liv är att omge sig med rätt människor! Och jag tycks ha hittat de allra bästa.
