Make it work.
Jag har förmånen att arbeta med min hobby. Att varje dag få gå till jobbet och göra något jag älskar. Det är en fantastisk förmån. Men även en stor utmaning, och långt ifrån bara fantastiskt. Speciellt så här i början när jag gör "hundår" och tvingas jobba utifrån "jag tar det jag får" snarare än att kunna styra över något själv.
Att arbeta med något man älskar gör det svårt att hitta balansen mellan jobb och vila. Det finns ständigt något att förbättra, förfina, öva på eller komponera. Ett ständigt flängande med 15 timmar i kollektivtrafiken, bara måndag till fredag tar både tid och energi. Att jag dessutom valt en bransch som innebär en ständig ekonomisk osäkerhet gör inte saken bättre. Att oroa sig över hur många timmar man får ihop varje månad, och att känna att det vore en omöjlighet att sjukskriva sig en vecka är påfrestande. Speciellt då jag står ansvarig inför mina arbetsgivare och mina deltagare att se till att någon står där på mina fasta klasser. Att mitt yrke till stor del även består av fysisk aktivitet spär ytterligare på påfrestningen.
Att bli frisk från en förkylning mitt under en kylig höst är en omöjlighet då fem dagar av sju varje vecka består av konditionsträning. Att många lördagar går åt till event och utbildningar innebär att min viktiga vila ofta går förlorad. Jag är nu inne på min sjunde vecka med känningar i halsen och lätt snuva. Trots att jag sover fler timmar än jag brukar om nätterna är jag totalt utmattad om dagarna. Varje vecka känns som en total kamp och efter sista klassen på fredagarna är det en enorm lättnad som sprider sig i kroppen - "jag överlevde!".
Sådana veckor är bra kollegor guld värda. I fredags när jag satt på golvet och grät av trötthet var det mina kollegor som räddade mig. En som erbjöd sig att ta över ett vick jag tagit på mig för länge sedan långt innan jag visste hur kroppen skulle må. Och en annan som erbjöd mig skjuts hem från gymmet. När man är så trött att man bara gråter, då bedriften att ta sig genom duschen, på bussen, pendeltåget, bussen igen för att komma hem och sedan diska undan i köket innan man kan laga middag känns som något helt ouppnåeligt kan något så litet som "om du vill vänta i 40 minuter så skjutsar vi dig hem sen" ändra tårar av trötthet till tårar av lycka. Att dessutom ha en matlåda i kylen på jobbet och på de 40 minutrarna hinna få i sig middagen, och dessutom få en kvart i vattenmassagesängen vände den fredagskvällen till det bättre. En långsam helg med idol, hoodien, en fantastiskt vacker höst, en tur ut på landet, en mysig lördagskväll hos en nära vän med en kopp te och en tur i skogen för att plocka svamp fyllde på krafterna. Men varje söndag känns det som om jag skulle behöva ytterligare en veckas ledigt för att återhämta mig inför den kommande veckan. Och varje vecka börjar med en ny kamp. Mot kroppen. Mot tiden. Mot livet och mot mig själv.
Just nu handlar det om att få så många minuter som möjligt under ett varmt täcke med en kopp te. Att gå långsamt, se till att alltid ha gott om tid för mina många resor i kollektivtrafiken, att planera matlådor så att kosten inte blir lidande och att överleva några veckor till.
Det svåraste med jobbet är att inte ställa upp för sina kollegor. Vi är så otroligt beroende av varandra, och speciellt när det kommer till BodyAttack där vi bara är tre instruktörer på hela kedjan, och med fem klasser i veckan fördelat på två anläggningar ställer det stora krav på oss tre. Efter kvällens galna trippel (30/30/30 av Sassy Step, Step och BodyAttack) är det dock slut på vickandet för min del. Åtminstone tills kroppen är tillbaka. Att ständigt få uppdateringar om vickförfrågningar i våra facebook-grupper och inte ens läsa vilka klasser eller dagar det gäller är svårt. Men det är nödvändigt för att jag ska ha en möjlighet att bli frisk igen. För när tröttheten är överväldigande, magen är utochin och den brinnande huvudvärken är tillbaka är det dags att sluta bry sig om andra och bara fokusera på mig själv. När kroppen smärtar och inflammationerna sprider sig i kroppen är det dags att tagga ner. (Då har det varit dags att tagga ner sedan länge, men jag har ignorerat det under alldeles för lång tid.)
Jag önskar så fruktansvärt att jag hade all energi i världen. Jag läser bloggar om personer som verkar klara av så mycket mer än jag. Önskar och försöker förtvivlat likna dessa supermänniskor. Men inser till slut att det inte är värt det. Då och då slås jag av en önskan om ett "vanligt" 8-5 jobb. Men så kliver jag in i en gruppträningssal och möts av energin från mina deltagare. Det är värt det. I just got to make it work.
Jag vill dansa. Jag vill yoga i en varm sal. Jag vill promenera längs Årstaviken i höstsolen. Men jag kryper ner under täcket med ytterligare en kopp te och hoppas på att få tid till allt det där senare.
