dfimi.blogg.se

Hämtade äntligen ut ett paket idag. Ett alldeles underbart turkost paket som innehöll en mjuk hoodie med ett shysst budskap, We stand for Love and Passion. En ny härligt varm tröja jag tänkte bosätta mig i. 

Jag försöker tänka med hjärtat just nu. Och göra det som känns bra. På alla plan, såväl jobbrelaterade som i privatlivet. Ingenting är säkert. Och både hjärta och hjärna velar en hel del på vilken väg jag egentligen vill ta. Det enda jag vet är att ingenting blir som man tänkt sig. Ingenting är perfekt, och ingen person, situation eller relation är perfekt. 

Min dag blev inte som jag hade planerat. Det var inte bara jag som blev besviken. Men det var inte hela världen, det var ingen katastrof. Planer blev bara inte som vi tänkt oss. Vi hann inte allt vi ville. Men jag fick lite tid att pyssla. En kopp te, några tända ljus och en penna är själavård för mig. Att pyssla gör mig lugn när jag stressar upp mig, det har jag lärt mig med tiden. Så jag satte mig och skrev peppande ord på färgglada papper och det hjälpte mot min besvikelse och min stress över att livet inte alltid går enligt planer. 

 

 

 

 

 

 

 

Det talas till höger och vänster om funktionell träning idag. Visserligen en välkommen trend enligt mig. 2014 tror jag kommer vara året då vi går (ännu mer) mot att träna för att vara starka, friska och hålla länge, snarare än för att vara smala, starka och snygga. 

 

Varför tränar du? Vilka är dina mål? Detta är några av de viktigaste frågorna vi Personliga tränare ställer till våra potentiella kunder. Men var och en borde veta svaret på dessa frågor innan de sätter foten i gymmet, eller i löpspåret. Om det så är för att ha roligt, för att få en stund för mig själv, för att må bra, eller för att bygga en snygg kropp till beach 2014 så behöver du veta det för att välja din träning. Du behöver verkligen inte ha prestationsbaserade mål, långt ifrån. Mål är mål, små som stora.

 

Trenden går i vilket fall mot mer funktionell träning. Ett begrepp som används lite slarvigt idag. Och det räcker i princip med att slänga in ordet funktionell i en klassbeskrivning för att locka dit folk idag. Men vad är egentligen funktionell träning?

Vad är funktionell träning för dig?

 

För mig innebär funktionell träning att man tränar den typ av övningar som ger en funktionell kropp, utifrån vad man gör i vardagslivet, utför som idrottare eller ägnar sig åt på sin fritid. Olika träning kan alltså vara funktionell för olika personer. Ju mer jag lär mig och funderar över det här med funktionell träning desto tydligare blir det att vi sällan tränar funktionellt, även när vi tror att vi gör det. Det finns vissa punkter som bör vara uppfyllda för att träning ska vara funktionell, enligt mig. Första vilkoret för att träning ska vara funktionell (för de flesta) är att vi aktiverar flera muskelgrupper samtidigt. För hur ofta behöver vi egentligen vara starka i en enda muskel åt gången i vardagslivet? Snarare behöver vi lära musklerna att samarbeta på bästa sätt. Nästa vilkor är att träningen ställer krav på eller förbättrar kroppskontroll, stabilitet och hållning. Sist men inte minst bör träningen stärka muskulatur som just du behöver vara stark i beroende på hur ditt liv ser ut.

 

Det går alltså inte att säga att en viss övning inte är funktionell träning. Allt beror på syftet med övningen. Men något att ta med sig ut i gymmet eller för oss instruktörer in i gruppträningssalarna är att fundera på varför du väljer just den här övningen! Finns det kanske någon annan övning som är mer funktionell? Så länge du vet syftet med en övning är den inte fel.

 

 

Rörigt? Låt mig förklara med ett exempel...

 

När det kommer till core-träning (träning av kärnan, framförallt bålens muskulatur) får jag ofta höra kommentarer som "det är för lätt, det känns inte!" och jag kastar alltid in några crunch och plankan för att göra dessa röster nöjda. För ibland är syftet med en övning helt enkelt att deltagarna/kunden ska få känna att den verkligen har gjort något. Och det har vi lärt oss är när det bränner ordentligt i muskeln. Och så länge jag vet syftet...

 

Men ta en crunch som exempel. En övning där vi använder (ofta felaktigt endast den yttre raka) magmuskulaturen för att böja överkroppen framåt från en ryggliggande position. Vi har ett rörelseutslag på max någon decimeter innan vi dessutom börjar ta i med annan muskulatur än magen, bland annat höftböjare, speciellt om vi reser oss ända upp till en situps. Det är en bra övning för att träna den ytliga raka magmuskeln, men hur ofta behöver vi vara starka i den muskeln? Muskelns funktion är att böja överkroppen framåt. Är det något vi gör ofta? Är det en rörelse som kräver mycket kraft av oss? Vore det inte istället bättre att lägga tiden på att bygga upp den inre, djupa bukmuskulaturen? Korsettmuskulaturen vars funktion är att stärka hållningen, skydda ryggraden och hålla ihop bålen? För de allra flesta finns alltså andra övningar som vore mer funktionella än en crunch. 

 

 

 

 

 

 

 

För några dagar sedan postade jag bilden nedan på flera sociala medier. 

 

 

På facebook tillsammans med länken till inlägget Fotografier som bevis på förändring här på bloggen. På instagram med kommentaren Ibland behöver man foton för att se förändringar. Vart kom midjan ifrån?.

 

Instagrambilden fick 7 gillanden, och kommentarer som "inget godis?" och "Snyggt jobbat!!". Facebooklänken gillades även den ett tiotal gånger och framförallt gav det inlägget 69 enskilda läsare dagen efter. Jag måste säga att jag är glad att jag inte fick fler uppmuntrande kommentarer om hur mycket "bättre" den andra bilden är.

 

För precis som jag skrev i inlägget på bloggen är mitt mål med träning aldrig utseendemässigt. Jag tränar inte för att bli smal eller snygg, utan för att må bra!

Häromdagen spenderade jag en måndagskväll med två instruktörskollegor/vänner, vi åt (massor) av god mat, drack vin, kaffe och åt ananaspaj. Vi pratade om jobb och om livet. Framförallt pratade vi om att trots att fraser som strong is the new skinny får mer och mer utrymme, och vi går mer och mer mot ett fokus på hälsan och att må bra så är det fortfarande ett sånt fokus på smala eller "snygga" kroppar.

 

 

Så titta igen på bilden. Kropp nummer två som får kommentarer som "bra jobbat!!" kommer av en termin av alldeles för många konditionsklasser, 15 timmars kollektivtrafikåkande varje vardagsvecka, ingen tid till egenträning, alldeles för få timmars sömn (nästan varje natt), nästan konstant energiunderskott (om man ser till riktig mat), godis istället för mat, för lite vila trots flera månaders halsont, noll styrketräning och i perioder så mycket inre stress att jag satt gråtande på receptionsgolvet... 

 

 

Trots att jag jobbar med hälsa dagligen, trots att mina ideal och filosofier ligger i att hitta en hälsosam livsstil för mig och mina kunder blir även jag peppad av att se en "snygg" kropp i spegeln. Att få uppskattande kommentarer om min kropp och mitt utseende slår tyvärr små små hål på mina barriärer. Jag måste själv stålsätta mig för att inte ta åt mig och vilja behålla min "snygga" kropp.

 

En kropp som mår bra, på både utsidan och insidan, utstrålar just det, och ett genuint leende som även syns i ögonen är så mycket vackrare än en smal midja, platt mage eller tunna lår!

 

 

 

Jag uppmanar alltid mina PT-kunder att fotografera sig själva. Visst kan vi mäta centimetrar och väga kilon.. Men när det kommer till kroppsmässiga resultat är det oftast svårt att se skillnader på sig själv. Speciellt som man ser sig själv varje dag och därmed faktiskt inte förändrats sedan sist man såg efter.

 

Själv roar jag mig med att ta formbilder då och då, egentligen mest för att kunna se hur olika perioder i livet förändrar min kropp. Beroende på vad jag jobbar med, instruerar i och tränar för tillfället ser jag olika ut i spegeln.

 

Jag får ibland frågan vilka mål jag har med min egen träning.. Jag antar att jag med mitt yrke förväntas ha ytliga mål, som att ha en snygg kropp, synliga muskler, hålla mig smal etc. Borde förstås vara utseendefixerad och enkelspårig, med tanke på mitt yrke? (sen att jag råkar ha en rejäl högskoleexamen i ryggsäcken kanske förvånar en del..) 

 

Mitt mål med min (egen-)träning har dock aldrig varit att bygga en specifik kropp med ett visst utseende. Sen är det förstås en bonus om det syns på mig att jag tränar. Det vore tråkigt att köra 7-10 pass i veckan om det inte syntes. Men det är aldrig någonsin mitt huvudsyfte. Mitt mål med träningen är att hålla mig stark och skadefri. Att ha en funktionell kropp som håller för det jag vill utsätta den för. För mitt yrke, för min vardag och för min egen skull. Att slippa ha ont och orka det jag vill. (Det är förstås inget fel på att ha utseendemässiga mål med sin träning! Jag har bara inte tid att träna för utseendets skull och tycker inte att det är så viktigt, för just mig!)

 

 

Tillbaks till fotografierna.. En termin med mycket mer högintensiv konditionsträning i form av spinning och BodyAttack har resulterat i en viss förändring av kroppen. Bilderna är tagna i augusti 2013 och december 2013. 

 

 

 

Jag har sagt det, så många gånger, under låt 10 (benstyrkan) i BodyAttack82. 

Det är sant varje gång. Just där och då säger jag det för att uppmuntra mina deltagare att ta sig igenom sina egna barriärer, när det faktiskt inte är särskilt roligt, eller skönt att träna. När mjölksyran river i låren.

Men lika mycket som jag vill att de pushar lite extra där på gruppträningsgolvet vill jag att de tar med sig orden ut från salen.

 

 

Som personlig tränare, gruppträningsinstruktör, medmänniska eller vän, kan jag bara göra mitt bästa för att ge dig de verktyg jag har, som kan hjälpa dig att nå dit du vill. Själva jobbet måste du sen göra själv.

 

Men var inte för hård mot dig själv. Alla har svackor, och svagare dagar.

När ursäkterna är starkare än tron och viljan. Än orken att prestera.

Eller anledningarna känns otydliga, målet oklart. 

Snart börjar en vår. En ny tid. Ett nytt år.

Nya förutsättningar. Nya möjligheter. Nya mål.

Jag har förhoppningar och drömmar. 

 

När jag klev in på klubben igår och stöter på min vän/kollega tillika kvällens BodyAttackinstruktör, frågar hur hon mår, och får ett "jag har ont i halsen!" tillbaka, då tänkte jag inte en sekund innan jag svarade: ska jag köra två låtar?

Vilket jag förstås inte borde gjort. Men jag kunde helt enkelt inte hålla mig borta. Låt ett och två, rev jag av med någon slags nytänd gnista. Första gången med licensen i ryggen. Säker och lugn. Och jag älskade varje sekund av det!

Ikväll vickade jag en core och sen fick jag göra en halvtimmes inhopp med tabataintervaller då BodyPumpinstruktören dök upp 30 min sent! Även om jag borde vila finns det få andra känslor som slår den då jag kliver upp på den där scenen och levererar. Mitt instruktörsjag är det jag som jag är mest stolt över att vara. Mitt bästa jag. 

Imorgon kör jag min kära seniorklass, men efter det får kroppen och jag en veckan välförtjänt vila. En hel vecka utan jobb! Hur ska jag överleva? 

Jag stöter ofta på många olika föreställningar eller uppfattningar om mitt jobb.. En del någorlunda nära verkligheten, vissa inte alls lika nära. 

 

Så här får ni en helt vanlig måndag:

08:30 klockan ringer. Jag snoozar en halvtimme eftersom det trots att jag gick och la mig tidigt blev en sen kväll. Ett telefonsamtal, ett mail och lite annat kom i vägen. Eftersom jag lämnat alla förberedelser från dagen innan har jag en del att fixa innan jobbet.

 

09:10 En kopp te och två limpsmörgåsar till frukost samtidigt som jag steker omelett till lunchlådan, mixar smoothie till mellanmålet och ser till att packa batterier och alla papper/block/kläder som behövs för dagen. Spotify spelar upptempo-julmusik för att jag ska kunna få till en playlist till eftermiddagsklassen.

 

09:45 Linserna åker i för första gången på en vecka och jag hinner gå i god tid så jag slipper springa till bussen.

 

09:57 Julmusiken i hörlurarna på bussen, och sl-appen talar om för mig att med ett snabbt byte hinner jag med ett tidigare pendeltåg.

 

10:24 Kliver av t-banan i Karlaplan. Lite extra tidig idag då jag utlovat hinderbana som avslutning på ena lunchklassen. Fortfarande med julmusiken i öronen, jag lägger klart spellistan och synkar spotify med mobilen så det ska funka i källargymmet senare idag.

 

11:02 Alla deltagare droppar in. 30 minuter funktionell styrka står på schemat. Batteriet dör under uppvärmningen och jag får byta under tiden jag pratar. Vissa deltagare är lite skeptiska till en början men alla vågar testa hinderbanan. Vissa slår till och med kullerbyttor och ler när de klarar det!

 

11:31 Har snabbt röjt av golvet och tagit varsin matta. 30 minuter coreträning river vi av. Kortar ner en låt så vi hinner stretcha ordentligt. Ett par deltagare kommer fram och säger något efteråt, mest önskar vi varandra god jul.

 

12:10 Har en kort paus så jag hinner byta till torra kläder och dricka en smoothie. 

 

12:35 Kvinnan som har bokat tiden kvart i ett dyker upp så vi startar lite tidigare. Hon vill ha hjälp med att gå igenom tekniken i några benövningar hon fått med sig av sin kiropraktor. Vi hinner titta på ytterligare ett par och jag ger henne några tips på balansövningar för att bygga upp stabiliteten i fotled/knä vars instabilitet jag anar bidrar till hennes smärtproblematik. Jag lovar att maila henne övningarna, detta får jag inte glömma under veckan!

 

13:45 Har ett hål i bokningarna så det är dags för lunch. Värmer matlådan i lunchresturangen, äter min omelett samtidigt som jag skriver rent ett träningsprogram till eftermiddagen och bestämmer mig för vilka övningar vi ska köra på cirkeln.

 

14:30 Dags att bege mig ner i gymmet igen. Möter upp tjejen som jag kört med ett par gånger nu. Hon får träna rygg idag. Vi pratar mycket om hållning och grundposition och hon lär sig snabbt att hitta rätt linje. Vi provar oss fram till övningar som passar henne. Det är roligt att se utvecklingen hos henne trots att vi bara kört några veckor. 

 

15:45 Lämnar tillbaka mitt passerkort och beger mig till företaget dörr i dörr. Är på plats en halvtimme före klassen så jag hinner både lägga ut cirkelstationerna i lugn och ro, och skriva nya lappar. 

 

16:31 Kör igång julcirkeln! Tio deltagare, samtliga "stammisar" och de flesta som kommit  med önskemål var på plats. Timern jag tänkt använda lägger inget ljud över musiken, så första varvet får jag stå vid stereon och hålla koll på mobilen. I vilan hittar jag en annan timer som fungerar, så resten av cirkeln kan jag cirkulera på golvet. Stämningen är glad och lekfull, det är många leenden när deltagarna försöker stå på knä på pilatesbollen och hoppar jämfota över sandsäcken! Fem varv hinner dem innan det är dags att varva ner. De får några ord om att vara tacksamma över att kroppen gör allt de utsätter den för, och att vara stolta med sin insats under terminen med sig. Det är många god jul som delas ut när vi är klara!

 

17:32 Stannar kvar en stund och visar en kvinna lite övningar för supraspinatus och serratus anterior, hon har lite problem med smärta kring skulderbladet. Får sedan i omklädningsrummet höra hur hon sakta kommit tillbaka efter många år av skador och träningsuppehåll, hon har börjat med just mina klasser på måndagarna, och hur hon trots att hon tar det försiktigt märker att hon sakta blir bättre och bättre. Det är alltid lika roligt att få göra skillnad för någon!

 

18:05 Har bestämt mig för att bjuda en vän på lunch imorgon, så jag stannar i Liljeholmen på vägen hem och handlar lite. 

 

18:40 Hemma igen! Skönt att få ställa ner träningsväskan och matkassen. Jag saknar foamrollern på gymmet i Nacka, känner att ryggen inte fått sin prehab den här veckan, kanske blir något att önska sig i julklapp? 

 

18:50 Berättade för någon igår att jag alltid är antingen av eller på och hur jag ofta får hålla tillbaka och jobba med mig själv och balansen. Känner hur jag är uppe i varv när jag kliver in genom ytterdörren så istället för att sätta igång med allt jag ska göra tänder jag några ljus, fixar en kopp kaffe och sätter mig vid köksbordet med reklambladen och en pepparkaksrulle (farligt goda, borde inte köpt hem några!).

 

19:30 Sätter igång att fixa lite hemma. Diskar, planterar om några blommor, packar in tvätten och dammar.

 

21:00 Inser att jag glömt middagen. Gör en tallrik havregrynsgröt, sätter igång datorn och börjar skriva på träningsplanen jag ska ha klar till imorgon. Kommer av mig då och då och börjar plocka med något eller skriver ett sms.

 

23:10 Träningsplanen är äntligen klar och ivägskickad till klienten. Vi ska gå igenom den imorgonbitti då jag träffar henne, antagligen för sista gången. Resterande träningsprogram jag behövde skriva får jag lösa på vägen till eller från jobbet imorgon.Dags att städa klart här hemma så jag kommer i säng! 

 

23:45 Klar med städningen. Kollar upp när jag behöver åka imorgonbitti, 8:43, och ställer klockan en timme innan. Dags att sova!

 

23:55 Inser att "grannarna" (ungdomarna som håller till i byggfirmans lokaler om nätterna) är lite mer högljudda i natt än de brukar vara, bestämmer mig för att sova i köket så jag slipper försöka somna irriterad. Blåser upp luftmadrassen och flyttar ut täcket och kuddarna.

 

00:20 Godnatt!

 

 

Först tänkte jag inte öppna det, eftersom jag inte ville ligga och grubbla hela natten på vad jag kunde gjort annorlunda. (Nu grubblade jag visserligen lite ändå.. men det hör inte hit.)

Till slut öppnade jag ändå mailet, och det visade sig innehålla en tidig julklapp. En jag faktiskt inte väntat mig, men blev otroligt lättad över! 

Jag har förmånen att få jobba med något jag älskar. Och även om jag i vissa stressiga perioder nästan glömmer bort det så påminns jag ofta om precis varför jag bestämde mig för att säga upp mig från det där jobbet i finansbranschen och hoppa på ett gäng utbildningar för att hamna där jag är idag (och dit jag är på väg imorgon..) Så när jag ägnar söndagen, ofta min enda lediga dag i veckan, åt att ledigdagsjobba.. då behöver jag minnas.

 

Idag jobbar jag med att leta julmusik som var önskemålet för terminens sista cirkelträning imorgon. Och med att förbereda morgondagens hinderbana som ska få avsluta terminens "funktionell träning" på måndagslunchen. Vad är bättre än att testa den styrka/rörlighet/smidighet och funktionalitet vi ägnat hela terminen åt att bygga upp "på riktigt" som avslutning. Och nästa termin kommer jag tillbaka som en ännu bättre instruktör, för vi lär oss ständigt nya saker. Och alla mina kunskaper jag samlar på mig tar jag med mig in i den där salen och de gör mig till den instruktör jag är.

 

Jag har varit dålig på att ta emot kritik den senaste tiden. Även om jag alltid vill veta vad jag kan förbättra så blir det svårt för mig att ta emot kritik (och att ändra på mitt sätt) om jag inte får en chans att förklara syftet med vad jag gör, hur jag gör det. Och om jag inte får veta varför jag ombeds göra på ett visst sätt, så är det i princip omöjligt för mig att hitta ett sätt. Det fina med kritik är att om man bara ber om att få veta mer, om man visar att man lyssnar, men ställer rätt frågor, så kan vi alltid hitta en medelväg. Om några vill ha mattor för att det är svårt att hitta in i stretchen stående eftersom de har problem med balansen, ja då kan vi hitta ett sätt som fungerar för oss alla. Men om desamma bara meddelar att vi vill ha tillbaka mattorna, så blir det svårt för mig som instruktör att hitta en väg. Speciellt som jag eventuellt skulle ta bort andra delar som samma personer anser viktiga i passet just för att få in mattorna. 

 

Och när jag meddelar klassen att jag ska ha en liten "svank-skola" med en deltagare efter klassen och om någon mer vill lyssna är den välkommen att stanna, och jag får med mig nästan allihopa. Och jag får utbilda, och dela med mig av mina kunskaper, så att de får större medvedenhet om sina egna kroppar, och kan ta med sig den informationen vidare, och kanske kanske när de får den där trötta känslan i ländryggen minns de mina teckningar där på gymgolvet? 

 

Det är därför jag älskar det. 

 

 

Igår åkte jag som vanligt in till min eftermiddagsklass.. men tyvärr dök det inte upp några deltagare alls. När jag lämnade företaget jag skulle kört på efter tio minuter funderade jag på vad jag skulle göra med kvällen. Jag kunde åkt och jobbat, tagit en snabb fika med en vän, eller.. kanske göra något bara för mig själv?

 

 

Jag är i alla lägen en känslomänniska. Och den här hösten har varit påfrestande. Ja, jag har valt mitt yrke helt på egen hand. Jag har valt den här banan, valt att testa, och offra lite inkomst ett tag för att jobba in mig. Men det är ansträngande att inte ha en hållbar ekonomi.. Trots att jag alltid sagt att pengar inte gör mig lyckligare, så påverkar det med. Jag är uppväxt med värderingar där lycka kommer av andra saker än pengar. Men.. det underlättar förstås vardagen. 

 

Tillsammans med lite skador, envisa förkylningar och lite för många sömnlösa nätter sätter sig allt det här på humöret. Och jag har en tendens att snöa ner mig i negativa spiraler. Till slut känns det som att jag sitter fast. 

 

Och de här känslorna då? De styr mitt liv lite för ofta. En negativ kommentar (eller kritik som inte är helt konstruktiv) kan slå undan hela självkänslan. Ett uteblivet sms innebär så mycket mer än vad som är rationellt. Och jag har svårt att skilja på mina "överdrivna" känslor och verkligheten. Detta innebär även att jag har svårt att lita på mina egna reaktioner när jag blir illa behandlad. Jag måste alltid få bekräftat från någon annan att jag har rätt att bli upprörd innan det känns riktigt. Det leder till att jag håller tyst om saker som jag egentligen stör mig på, och tillslut hamnar jag i dessa negativa spiraler där nya känslor blandas med allt det där jag aldrig talat högt om. 

 

 

För egentligen är det ju inte så himla illa? Jag älskar mina deltagare på klasserna. Jag vet att de uppskattar mina klasser, vilken kritik som än dyker upp. De kommer tillbaka vecka efter vecka. Jag älskar att utbilda folk, att lära dem hur de ska ta hand om sina kroppar för att hålla länge. Att få tala om för en ung tjej att hon är så mycket starkare än hon tror, och se hur hon är nära tårarna. (och förstå precis vad hon känner.) Att få ett mail där en kund berättar om träningsvärken hon har efter mitt pass, och ett "tack för att du hjälper mig att så sakterligen hitta tillbaks till träningsglädjen igen!" är värt varenda timme på tunnelbanan, varenda sömnlös minut.

 

Jag har fina vänner och en familj som alltid står bakom mig. En extrafamilj med en fantastisk liten tjej som betyder allt för mig. Fina kollegor som jag skrattar mig igenom arbetskvällar med. Idag älskar jag livet. Känslomänniska som jag är. Toppar och dalar. Svart eller vitt. Hos mig finns inget mellanläge, ingen gråzon. 

 

Jag vet vilka svagheter jag har. Vad jag behöver jobba på. Igår fick jag frågan om jag inte "skapar obalansen själv?" Och det fick mig att tänka. Hur mycket är yttre omständigheter? Hur mycket är jag själv och mina egna tankar? Hur ofta väljer jag negativa tankar istället för den positiva vägen? Och behöver jag kanske göra det ibland för att plocka ner mig själv från den höga vågen som rusar i kroppen då och då? Skapar jag egentligen en obalans, eller en balans? Kanske finns det inte något mellanläge. Kanske är balansen att ha lika mycket högt som lågt?

 

Samtidigt som känslorna ibland kommer i vägen är det dem som gör mig till den jag är. Kanske ska jag lära mig njuta av kicken istället? 

Ibland krävs det så lite för att livet ska kännas rätt bra. Efter helgens all ångest och ilska känns det som om jag fått en rejäl urladdning. Allt som låg lagrat i kroppen som obehag och spänningar fick utlopp och det känns lite lättare att andas idag. Ni vet, som när det ligger åska i luften, den där tunga täta luften som lägger sig som ett grått lager över hela omgivningen, och sen när regnet väl kommer och drar förbi så lättar allt och det känns friskt och nytt. Precis så.

Jag är en person som ställer höga krav på mig själv. Vilket ger en enorm press att leva upp till mina egna förväntningar. Det innebär även en känsla av misslyckande som ständigt ligger på lur. Jag var ruggigt nervös över min "enda" chans att filma Bodyattacklicensen i fredags, men efter onsdagens försök hade jag plockat ner ambitionsnivån lite och mitt fokus låg på att behålla lugnet. Något jag lyckades med till en början, jag skakade inte det minsta, andades djupare och pratade mer energisnålt. Efter låt fem var jag mer än död och sen missade jag lite på koreografin i låt sex. Efter det kändes det som att jag tappade allt. Fokus försvann och jag gjorde fel på fel. Sista låtarna önskade jag bara att det skulle vara över. Kände mig enormt besviken efteråt, men nu när jag till slut tvingat mig själv att titta lite på videon inser jag att det inte är riktigt så illa som jag trodde. Har dock ägnat åtskilliga timmar åt att försöka konvertera till ett accepterat format, något som tyvärr inte verkar gå då filmen har för dålig kvalitet i orginalfilen. Har fått ytterligare två veckor på mig och funderar nu på att filma ytterligare en film för att kanske känna mig lite mer nöjd. Dessa extra 14 dagar ger mig lite mer lugn efter förra veckans stress.

 

Stress och fysisk stress (inget påverkar mig mer än när kroppen inte orkar det jag vill) lägger sig ofta som ångest i min kropp. Jag mår illa, och det liksom kliar under huden, speciellt i händerna. Att prata om psykisk ohälsa är ju lite tabu, och jag funderade först på hur mycket jag skulle skriva om detta. Men vad tusan, alla har vi ju våra spöken, eller hur? Lördagen var inte en bra dag. Jag var alldeles för trött och ville helst spendera dagen under mitt varma täcke. Men jag gjorde ett ryck i tvättstugan, och sen åkte jag till jobbet för att umgås lite med bästa Veronica (jag har turen att ha jordens bästa klubbchef) innan det var dags att åka in till stan och möta upp resten av Flex på årets klubbfest. Jag har inte riktigt bestämt mig för vad som kan sägas om eventet än, mer än att middagen var minst sagt intressant. Ångesten fanns redan där innan kvällen, men det blev inte precis bättre. Och resten av kvällen kände jag det som att jag helst ville krypa ur mitt eget skinn, och i princip väntade jag bara på att alla organiserade händelser skulle vara över så jag fick åka hem. Kvällen resulterade i en hel del irritation som sen har växt sig större och större under de följande dagarna.  Igår kände jag mig som ett litet envist barn som håller fast vid att det blivit orättvist behandlat, och tröttnade nästan på mig själv. Men idag börjar äntligen känslorna lugna ner sig lite. Och efter stormen känns det som att jag hittat in i ett nytt lugn. Jag är fortfarande besviken och känner att vissa förtroenden kommer nog behöva tid för att lagas. 

 

Och ibland tror jag att vi måste låta känslorna få utlopp, ilska är ett utmärkt sätt. Så länge vi till slut kommer ut på andra sidan, lite lättare än innan. 

 

En söndag med fina extrafamiljen (jag inser att den anledning till att min extrafamilj är så viktig är samma som varför jag blev så besviken), en måndag av jobb, en tisdag med ett par lediga timmar mitt på dagen som innebar att jag hann med en lunch hemma och ett besök av mamma som inte varit här på länge, och sen en inställd klass på eftermiddagen så jag hann med lite shopping. Allt detta gav mig ny energi att ta mig an livet. En ny gnista. 

 

Jag unnade mig frukost till middag och började genast friska upp minnet genom att läsa boken om näringslära jag precis köpte. Lyssnade på nya låtar på spotify och funderar på om jag inte ska förnya spinningklasserna de här två sista veckorna. 

 

 

 

 

Idag har jag sett till att ha en ledig kväll. Det behövdes för att kunna förbereda mig i lugn och ro, och ge kroppen (och huvudet) de bästa förutsättningarna inför filmningen imorgon!

 

Det var en skön stämning idag på mina morgon- och lunchklasser, fina deltagare som kämpade hårt. Och jag vet att jag gör skillnad där, även om mina klasser är långt ifrån fulla. Mellan klasserna fick jag hänga med min fina norrländska vän. Som jag kommer sakna våra torsdagar när höstschemat tar slut!

 

Det tog som vanligt alldeles för lång tid att ta sig hem, men kring fyratiden hade jag handlat för middagen och klev in genom ytterdörren. Betydligt tidigare än de fem timmar senare det blivit om jag jobbar ikväll. Jag hann krypa ner under täcket en stund och ge kroppen precis vad den behövde. Kvällen har sen spenderats framför datorn och filmen från igår, och med energiuppladdning i form av mat! Gjorde nåt slags tappert försök att kolhydratladda med potatis och riskakor! (Att kolhydratladda är inte det lättaste när man varken äter gluten eller socker..) 

 

 

Klippen från igår har jag tittat på två gånger. Första gången bara för att njuta av hur mycket bättre det ser ut på film än i mitt huvud! Jag kan inte låta bli att tänka, är det där verkligen jag? 

Jag inser att allt det där jag inte tycker att jag hinner säga hade varit totalt överflödigt, och det jag måste jobba mest på imorgon är att skapa fitness magic!

 

Andra gången jag såg filmen skrev jag en självutvärdering. Jag vet hur lätt det är att vara självkritisk! Så därför noterade jag endast ett fåtal saker jag ska fokusera på att göra bättre. Kan hända att det blir en tejpbit på ryggen för att påminna om hållningen, och av någon anledning sticker höger tumme ut hela tiden! Att hålla ryggen rak i mina steptouch och vara noga med att visa alternativen ofta. Att anpassa mig efter klassen istället för att visa att jag orkar.

 

Utöver det skrev jag ner precis allt jag gjorde bra! Coachingen var kort och tydlig, jag har hög energinivå och på slutet av klassen (när jag vet att jag inte filmar för licens längre..) är glädjen påtaglig! Just det är något jag ska fokusera på imorgon! Att le mer, visa glädjen. Jag har till och med uppmanat mig själv att plocka NER nivån lite, knäna kan stanna i midjehöjd i låt två, de måste inte ända upp till bröstkorgen! Allt för att orka hålla god teknik genom hela klassen och inte ta slut efter fyra låtar. 

 

 

Ibland måste man helt enkelt ge sig själv en klapp på axeln för att man är grym. Den känslan tänker jag nu ta med mig ner i sängen, och ge mig själv de bästa förutsättningarna genom tillräckligt många timmars sömn. 

 

Håll en tumme för mig imorgon?

 

Ibland går saker inte som man har tänkt sig. Idag var en sådan dag. Jag hade bara sovit ett fåtal timmar när klockan ringde klockan fem imorse, och när jag kom hem efter morgonspinningen kunde jag inte somna. Plågade mig själv med två timmars nästansömn fylld av drömmar om den ena och den andra katastrofen. 

 

Koreografin ville inte fastna och coachningen jag försökte skriva manus för kändes krystad. Kroppen reagerar just nu med smärta (framförallt i svanskotan/ländryggen) och utöver det har jag dragits med ett illamående. Jag var med andra ord inte på topp när jag framåt halv fyra begav mig mot anläggningen.

 

På tå röjde jag omkring i salen, testade mic, volym, mjukade upp skorna etc. Med 20 minuter till klass dyker äntligen Therese upp med videokameran! Vi riggar upp stativet och ser till att vi vet hur vi sätter igång en inspelning. Fokus på kameravinklar och hur jag ska hantera gruppen för att alltid synas under låtarna på golvet. Allt sånt där som behöver göras. (Nästan allt...) När det började närma sig samlades så många som åtta deltagare, precis lagom antal för att filma licensvideo i en så pass liten sal. Jag visade de övningar jag tänkt, gav instruktioner kring hur vi skulle förhålla oss till kameran för att jag alltid skulle synas och bad Merja (som dagen till ära agerade kameraman) trycka på REC. 

 

Min introduktion till klassen gick inte riktigt enligt manus, men jag fick till slutklämmen som jag ville. Och när jag väl tryckte på play och musiken gick igång släppte nervositeten. Jag hade flera vänner där, och det kändes bra med ansikten på golvet fyllda av värme. Armarna skakade en aning i första låten, och följande tre låtar handlade mest om överlevnad. Herregud så jobbigt det var. Kroppen är långt ifrån på topp och jag hörde inte mig själv i headsetet så jag tog i ordentligt för att höras. När låt fyra var över och jag äntligen hade 45 sekunder på mig att andas ser jag hur Merja börjar grimarsera. Efter 15 evighetslånga sekunder ser hon upp på mig och säger "jag är ledsen, minneskortet är fullt..."

 

Första tanken var damage control. Att tömma minneskortet och ändå lyckas filma resten, för att ha en video att skicka in i värsta fall. Att börja om så långt in i passet fanns inte på kartan.. Kamerastrulet drog dock ut på tiden, vi lyckades till slut radera filerna på kortet, men då hade pausen varat så länge att det inte längre var någon idé. Jag skulle aldrig lyckas ta mig upp till samma energinivå igen, och det skulle ändå inte bli en film att skicka in. Tillsammans med Merja (tack för ditt stöd!) tog jag beslutet att korta av klassen. Och plocka ner intensiteten för att spara på kroppen. Tre låtar plockades bort och jag repade in de sista låtarna jag var osäker på. Kameran fick rulla för att ge mig ett material att titta igenom till på fredag, men alltså ingen licensvideo filmad.

 

 

Jag är ändå glad över det stöd jag hade från kollegor,  vänner och deltagare som var där. Jag hittade ett bra flow till de sista låtarna, och det kändes skönt att höra att det varken syntes eller hördes hur fruktansvärt trött jag var. Jag fick några aha-upplevelser, och ska försöka lägga om coachningen en liten aning till på fredag. Jag ska försöka fokusera på att andas och använda så lite energi som möjligt istället för att stressa upp mig och skrika mig igenom instruktionerna. Långsammare men tydligare coachning, inget onödigt. Tydligen gick det bra idag när jag inte pratade så mycket, nästa gång ska det dock vara mer genomtänkt och mindre bero på att jag inte orkade både andas och prata! 

 

Nu är det nya tag som gäller. Förhoppningsvis får vi till lika många deltagare och samma energi på fredag. Då jäklar ska jag sätta den här filmen så jag har ett material att skicka in till Les Mills. Det börjar närma sig deadline och det här med att vara ute i sista sekunden är ju tyvärr min grej. Bäst under press... Oftast går det ju rätt bra till slut!

 

 

En av de största anledningarna till att jag valt att (framöver) inte arbeta som egenföretagare/kringresande instruktör är att få lite stabilitet i tillvaron. Jag träffar ständigt nya människor i mitt yrke, och jag ger väldigt mycket av mig själv till dessa människor. De får min uppmärksamhet och min energi. Vilket oftast ger otroligt mycket tillbaka! Men.. en PT-tjänst på ett gym ger något annat. Kollegor. Personer som finns där varje dag, som är "på samma sida" som jag. Personer att dela sin arbetsdag med. Och jag äter tusen gånger hellre min matlåda sittandes på receptionsdisken, där jag får svara på frågor, ta betalt och dela ut solpoletter, fast jag egentligen inte ens jobbar i receptionen, än ensam på en bänk i ett omklädningsrum eller på tunnelbanan på väg mellan jobb.

Dessa kollegor består av andra Personliga tränare, receptionspersonal och instruktörer som håller klasser på samma anläggning som jag jobbar på. Och jag har turen att ha några fantastiska människor bland dessa kollegor. De som ger mig en varm kram när jag är så trött att jag inte orkar stå upp. De som förstår när jag måste avboka mina kunder en kväll för att jag inte har mer energi att ge till någon annan än mig själv. De som uppmanar mig att vara försiktig och ta hand om mig själv. De som är precis som jag. 

 

Just nu har jag fått ta ett par steg tillbaka. Släppa varenda litet prestationskrav och bara ge kroppen precis det den behöver. Att inte ta på mig mer jobb än absolut nödvändigt och att faktiskt erkänna mig svag och be om hjälp. Imorse innebar det en sovmorgon och frukost sittande vid köksbordet. Telefonen ringde ungefär en halvtimme innan jag skulle ge mig av mot lunchklassen och först tänkte jag inte svara (första tanken är alltid att någon behöver hjälp med en klass, och jag är urusel på att säga nej). 

 

Jag är dock glad att jag svarade! Dagens guldstjärna går till Camilla, instruktörskollega på Flex Hagsätra. Hon ringde för att berätta att hon blivit godkänd på sin licensvideo (stort grattis till henne, jag vet att hon har kämpat hårt!). Hon ville bara säga att jag inte alls behöver vara perfekt på min video, uppmanade mig att slappna av och se till att ha roligt! Det faktum att hon tog sig tid till ett telefonsamtal, bara för att lugna och peppa mig inför min licensvideofilmning imorgon värmde ett just nu rätt kallt instruktörshjärta! Tack fina du för det bästa telefonsamtalet på länge! (Möjligen med undantag för det med vänliga Linnéa på Les Mills som bad mig vänta ett ögonblick och sen återkom med beskedet att de kunde göra ett undantag från att skicka in läkarintyg, jag fick avboka min kvartalsutbildning ändå eftersom hon inte tyckte att jag behövde mer stress just nu!)

 

Att vi sen slog deltagarrekord på lunchgympan, att jag hann hem och vila lite på lunchen, och det blev en no shows på eftermiddagsklassen så jag därmed hann hem och titta på releasevideon i lugn och ro var bara bonus. Trädet som står på Valhallavägen gav mig energi alla fyra gånger jag gick förbi det idag. Och jag släppte taget om negativa tankar som drar mig neråt. Det finns ingen anledning att lägga tid på det som suger ut min energi.