Nike och en bulle i ugnen?
Eller kanske inte? En mage som jag alldeles för ofta tänker på att täcka över. Fortfarande. Och när man hör hur nioåringar slutar äta socker för att slippa väga mest hos skolsyster känns hela verkligheten så förvriden. Och vilken del i det hela har jag? Vilket ansvar i den förvridna världen har jag? Vad kan jag göra för att göra skillnad? Kanske ingenting för den där nioåringen. Eller för trettonåringen som ställer klockan på 04:30 för att hinna tvångsträna innan familjen vaknar? Kanske ingenting?
Kanske kan jag göra någon liten skillnad någonstans bara genom att visa min egen mage utan att skämmas för den? Att den inte är så platt alla gånger kanske kan få vara okej?
Jag låter Nikes slogan tala. Just do it. Bestäm dig för att du duger som du är. Lite mage eller inte gör ingen skillnad för hur bra du är. Varken som nioåring, trettonåring eller vuxen.
